Det enklaste svaret på den frågan är: Läs Nick Hornbys ”Fever Pitch”, hans självbiografi om att vara Arsenalsupporter. Riktigt så extrem som den Hornby som beskrivs i boken behöver man givetvis inte vara, men det grundläggande skälet till att man är supporter är ändå det samma. Man har helt enkelt inget val.
Det kanske låter negativt och lite sorgligt, men så är det inte alls. Visst, det finns besvikelser, som när Inter i Champions League 2011, året efter att man vunnit trippeln, åkte ut i kvartsfinal. Mot Schalke 04 av alla lag! Men att vara supporter innebär både med- och motgångar. Efter sorg kommer glädje, och glädjen är, trots allt, större än sorgen. Men att vara supporter innebär ju mer än de stora matcherna, och det är ju inte Champions League eller SM-final varje helg. Och det är där mellan stormatcherna, under den grå vardagen, som kärnan till varför supporterskap är något positivt finns: gemenskap.
Under en match mot vilket lag som helst så lever man sig in i matchen tillsammans med övriga supporters, och som alla vet är delad glädje dubbel glädje medan delad sorg är halv sorg. Gemenskapen gör det lättare att ta förlusterna, och ökar glädjen något enormt vid vinst, oavsett vilka motståndarna är. Gemenskapen begränsas inte bara till matcher heller, nej. Man kommer att hitta många nya vänner där i supporterskaran, vänner som kommer att bli vänner för livet. Ja, så länge de inte skulle bestämma sig för att börja hålla på Milan eller Djurgården, då.